Hej på er!

 

Nu var det förskräckligt länge sedan jag var in här. Och jättemycket har hänt, som ni säkert anar, och som vissa av er redan vet.

 

Jag har väldigt länge funderat på hur jag ska skriva det här inlägget. Hur jag ska formulera mig, vad som ska skrivas med... Hur jag ska lägga upp det. Men jag kom fram till att det kanske är bättre att bara skriva det än att fundera mycket längre över hur.

 

Såhär är det...

 

 

Senaste blogginlägget handlade ju om kalas, och alla råttorna hade nyligen fyllt år. Efter det följde månader av upp och nedgångar.

 

Luva fick en tumör, som vi valde att operera bort, och efter en lång (och jobbig) läkningsprocess blev det bra igen. De hade fått bort det mesta av tumören, och hon fick flera månader till. Att vi tog oss igenom läkningen är helt på grund av den fantastiska hjälp vi fick av en tjej på ett råttforum som kunde mycket mer om sår och läkning på råttor än vad vår veterinär kunde. Blev riktigt besviken på vår veterinär i den vevan och kommer aldrig att gå dit med något allvarligare fall igen.

 

Sedan kom nästa bakslag. Metapod fick svårt att andas. Hon behandlades med antibiotika och veterinären gjorde allt de kunde, men till slut orkade hon inte mer, och vår älskade, speciella lilla råtta somnade in.

 

 

Luva och Soochong klarade sig bra efter det, men efter ett tag stod det klart att Luvas tumör var tillbaka, och att även Soochong hade fått en tumör som satt på ett ännu mer svåropererat ställe...

Vi hade lovat oss själva att inte utsätta Luva för ännu en operation då den första läkningen var så jobbig för henne, och då tumören som nu växte kom från delar som var omöjliga att ta bort. Efter otroligt mycket funderingar och veterinärkonsultationer bestämde vi oss för att inte operera Soochong. Anledningen till att Luva klarade sin läkning till slut var att hon ändå var så pass lugn och cool som Luva ju alltid varit. Soochong, som hade en lite livligare personlighet, och som stod inför en mycket svårare läkning då tumören satt värre till, skulle då förmodligen fått det riktigt jobbigt bara för att efter läkningen återkomma till en bur med helt nya, okända kompisar då Luva inte skulle kunna finnas mycket längre.

 

Vi bestämde oss för att låta dem båda två somna in med varandra som sällskap. Vi såg till att deras sista tid blev så bra som möjligt, och de fick vara kvar hos oss tills Luva började få problem med att gå och klättra på grund av sin tumör. Då fick även dessa helt underbara små älsklingar somna in...

 

Och det känns riktigt tomt, ska ni veta. Saknar råttor jättemycket. Stora, mörka, pigga ögon som alltid är glada att se en, och små rosa tassar som mjukt och försiktigt lägger sig på ens pekfinger när man öppnar burdörren. De är verkligen speciella djur...

 

Jag tänkte nu att jag skulle avsluta det här inlägget på ett lite positivare sätt, för det finns positiva saker att berätta också. Fluffgänget kommer inte att läggas ned. Men vi kommer nog att ändra form lite. Vi har inte längre några smådjur som kan bossa runt oss och ställa till med hyss...

 

Jorå, ni läste rätt.

 

Och det är inte ens ett aprilskämt den här gången.

 

Några veckor innan vi fick lov att säga farväl till Luva och Soochong så skaffade vi faktiskt en liten hundvalp. :)

 

Jag gör ju mitt masterarbete på universitetet just nu, ett arbete som jag kan göra helt hemifrån då jag är någon form av bioinformatiker och således spenderar osunt mycket tid framför datorn. Men det betyder även att det är ett drömläge för att äntligen skaffa hund. 

Masterarbetet kommer jag nämligen hålla på med fram till i sommar, vilket i vårt fall betyder att jag kan vara hemma med vår valp tills han är ca ett år gammal. :) Sen, om vi båda får heltidsjobb, så tänker vi oss dagmatte eller hunddagis.

 

Han var väldigt snäll mot Luva och Soochong under deras sista tid, och de i sin tur tyckte att han var superintressant, så ni behöver inte oroa er för att Luva och Soochong stördes utav det.

Soochong var väldigt glad över att äntligen ha fått en egen hund. :) Parvo, kallade hon honom. Funderar på om det ligger i hennes släkt att djur döps efter virus. :)

 

Vår lilla valp, som är en hane av rasen Bichon Havanais, är nu 6 månader gammal och heter Rafiki. :)

 

Eller, hans riktigt uppfödarnamn är Massivus Angel's Joe, men vi kallar honom för Rafiki. Det betyder "vän" på Swahili, vilket vi tyckte var fint då vi båda håller på att lära oss Swahili. Men vi har märkt att den inte-så-lejonkungen-vana generationen har svårt att komma ihåg namnet. Så hör du dit kan du tänka på "Trafik", fast utan T och med ett i på slutet. :)

Annars kan du tänka på apan i lejonkungen. Ni vet han "Asante sana, squash banana". :)

 

Vi har nu haft Rafiki sedan i oktober, och vi börjar lära känna varandra ordentligt. :) Imorgon, måndag, ska vi börja på vår första kurs, en unghundskurs.

 

Jag har dock ännu mindre fritid över nu när Rafiki mer eller mindre blivit min fritid, så jag ska inte lova en god uppdatering av bloggen ännu en gång. Det misslyckas ändå bara när jag lovar det. Man får riktigt dåligt samvete för att man inte uppdaterat, vilket hämmar alla idéer man eventuellt hade då man känner att man måste uppdatera med något nästan spektakulärt som kompensation.

 

Jag uppdaterar när jag har tid och något att skriva om. Och ni hänger med om ni känner för det. :)

Tack för att ni hängt med under vår smådjurstid!

Och välkomna att hänga med nu när vi sadlar om fluffet lite.