Varje gång en äldre dam kliver på spårvagnen eller bussen i rusningstrafik blir jag lite obekväm.

Jag vet mycket väl att jag bör upplåta min plats åt denne. Busschaufförerna kör ju som biltjuvar. Klart tanten ska sitta!

Men det är ju inte alla tanter som vill sitta.

Det här med ålder verkar vara lite känsligt...

Som jag förstått finns det tre olika tanter som alla skapar varsitt scenario som utgår ifrån ögonblicket då du reser dig upp och yttrar orden "du kan ta min plats om du vill":


Den söta "jag trodde aldrig du skulle fråga!"-tanten:



Den självutnämnt ungdomliga "schh, de runt omkring oss kan ju höra dig!"-tanten:



Den rabiata "hur gammal trodde du att jag var, sa du?!"-tanten:


Spontant skulle jag vilja be alla oss tanter, nuvarande som blivande, att svära på att bli som tant nummer 1...

...men å andra sidan, hur kul vore det inte att bli som tant nr 3 istället? ^^



Och nu en lite seriösare fundering.

När är det vi slutar vara stolta över vår ålder?

Som liten vill man framstå som så gammal som möjligt. "Jag är 5 år och 19 dagar!"

När vänder det?

Jag tycker man ska vara stolt över en hög ålder.

Ungdomsfixeringen är ju sjuk. Lika sjuk som den där reklamen som sänds på tv. Den där botoxtanten med endast ett ansiktsuttryck som vill att vi köper anti-rynkkräm för att se yngre ut.

Nej.

Nu måste jag sluta blogga för den här gången. Jag ska gå och jobba på mina rynkor. :)