Det är ett väldans oljud i lägenheten.

Grannen under/ovanför (sjukt svårt att lokalisera de där ljuden som sätter sig i väggarna och gör om soffan till en massagestol) har nog köpt ett nytt tv-spel.

Och en ny stereoanläggning.

Ny dyr stereoanläggning.

I vanliga fall mäter man högtalareffekt i watt, men frågan är om inte hästkrafter är lämpligare i detta fall.

Nackdelen med att bo i just det här hyreshuset är att det är en speciell nyckel till varje våning. Det betyder att jag, som försvarare av god sömn, inte kan utrusta mig med min brödkavel och gå ner/upp och knacka på.

Nej.

För jag har ingen nyckel. Och det har inte störningsjouren heller.

Så om nu vår gode granne bestämmer sig för att "ja... ja, ett tv-spelsmedley på 14 timmar just precis nu hade nog varit riktigt roligt ändå!", så är det kört.


Fast helt försvarslösa är vi ju inte.

Fortsätter detta skall jag, likt Tengil släpper Katla, släppa lös:


Den här striden är inte över än, högt ärade granne.

En vacker dag kommer du också vilja idka skönhetssömn.

Och då tar vi dig, med melodier som "Johanssons boogie woogie-vals", "jag har hört om en stad ovan molnen" eller precis vad som helst med Christer Sjögren eller Nanne Grönwall!

Go ahead, punk. Make my day.