De senaste dagarna har Smulan varit lite klängigare än vanligt.

Och bara på mig, av nån anledning.

Fast "mammig" är ju ett avigt ord.

Jag menar, det är ju inte som att jag är Smulans biologiska mamma. Och detta råkade jag nog också konstatera, fullt hörbart, i Smulans omedelbara närhet.


Ja, alltså... vi borde ju sagt något.
Men vem sätter sig ner med sina råttor och berättar att de är adopterade?


Jamen är det någon av er råttägare som haft det samtalet kanske?
Man kan ju tycka att de skulle misstänka något själva. Jag menar... de har ju snäppet längre svans.

Nåja, just det samtalet kändes inte angeläget att ta just då heller. Det var lite bråttom, mitt i matlagningen.


Hur som helst, jag gjorde vad varje god förälder skulle gjort. Jag lyckades få Smulan att förstå att det var första april idag.
Vilket hon helt accepterade, fullt medveten om att det är oktober imorgon. En råttas logik är oklanderlig.

Så resten av dagen ägnade Smulan åt att aprilskämta med oss allihop.

Hon har en särskild sorts humor.

Golbat fick Flufflyans enda paraply (för blöt råtta luktar sannerligen inte hallon).

Pär, som hela morgonen pratat om vilken bra hårdag han hade idag, förbannar mig för just detta.
Han utlovar en fasansfull hämnd i stil med att ägna hela natten åt att omsorgsfullt fucka upp mina lockar.

...sätta upp flugpapper i dörren till sovrummet ikväll kanske..?