Hej..

Jag vet att jag lovade er att blogga igen i måndags kväll. Och det är fredag nu.

Ni får ursäkta.

Saker och ting bara fortsätter att suga här hos oss, och jag hade verkligen hoppats att vi skulle slippa fler såna här inlägg på ett par år... Men...


I lördags dog vår fina Snöff.


Och jag kan fortfarande inte förstå det. Alls.
Han var i sitt livs form. Det aktivaste marsvinet jag någonsin haft. Han bara fortsatte att förbluffa mig över vad marsvin faktiskt är fysiskt kapabla till...


I fredags hann jag hem en sväng innan det var dags att åka till tågstationen. Och när jag hade bråttom att ge mig av hemifrån såg jag att Snöff satt ihopkurad och det rann ur nosen på honom.
Jag kastade mig på telefonen och ringde veterinären. Det lät som förkylning, men veterinären tyckte att vi skulle komma in med honom för säkerhets skull. Jag skyndade iväg till mitt tåg och Edvin tog Snöff till veterinären samma kväll.

Veterinären misstänkte lungödem, men kunde inte hitta något hjärtfel som skulle kunna ha orsakat det. Så Snöff fick med sig antibiotika hem mot eventuell luftvägsinfektion som han skulle äta i fem dagar.
Men redan nästa dag var han mycket sämre, och han dog i Edvins knä medan jag och Edvin pratade om honom i telefon.

Det var förmodligen lungödem. Allt gick så snabbt. Men jag har fortfarande svårt att smälta att Snöff, inte ens två år gammal och en riktig liten atlet, skulle ha haft ett hjärtfel så allvarligt att det orsakat detta...



Kommer verkligen sakna min lilla fluffiga övervakare som alltid berättade för mig när jag förde för mycket oväsen eller när det var dags att resa sig och hämta hårdbröd åt honom.
Större personlighet och mer attityd är det svårt att få plats med i ett så litet djur...
♥


Hade verkligen inte en tanke på att Snöff kunde ryckas ifrån oss än på många år...