Bikt
Det finns en grej som har förföljt mig sedan jag var liten.
Eller ja, det finns en herrans massa grejer som har förföljt mig sedan jag var liten.
Men en av alla grejer som förföljt mig sedan jag var liten har förföljt mig lite extra nu under dagen. Jag vet inte varför.
Hur som helst, jag tänkte att jag lika gärna kunde bikta mig lite för er kloka, förstående bloggläsare! :)
Det var såhär va...
När jag var liten hade jag en tv.
Den var gjord utav en gammal ölkartong. Under en viss period, kan ha varit veckor, kan ha varit månader, så var den tvn det roligaste jag visste i hela världen.
Jag sände massor utav program! Vädret, nyheterna, filmer och "På rymmen". Givetvis med Hjalle och Heavy. :)
(Tack Mommo för Heavys autograf! Den står på hedershyllan bredvid Don Rosas autograf. Nu behöver jag bara Hjalles också så är autografhyllan komplett! :D)
Hur som helst, jag hade inte jättemånga tittare.
...
Jag hade en tittare.
Min lillebror.
Min lillebror tittade ganska flitigt på tvn, men började tröttna på det gamla vanliga utbudet.
Lyhörd som jag var på min lilla tv-kanal (se och lär, TV4 & company!) så anpassade jag mig efter tittarens önskemål, och jag bestämde mig för att sända en spökfilm.
För att JAG jag gillade spöken.
Och hur lyhörd jag än var så var det MIN tv-kanal.
Skådespelarna var, som alltid, höger och vänster hand.
Och mot slutet av spökhistorien så tog allt en oväntad vändning; huvudpersonen (höger hand, om jag inte minns fel) blev ett spöke!
För det är ju skitläskigt. Och spökfilmer ska ju vara skitläskiga.
Nöjd med mitt mästerverk i klass med Stephen King tittade jag ut över tittarhavet
Men såg till min förskräckelse att min tittarskara tagit ganska illa vid sig av mitt mästerliga slut.
Har man bara en tittare, som dessutom är ens egen lillebror, så är man ganska rädd om den tittarskaran.
Jag förstod snabbt att något måste göras annorlunda.
Efter ett par sekunders funderande kom jag på det; den ultimata twisten på historien.
Den självklara räddningen från dålig kritik och åsamkande av mardrömmar:
Det hade lyckats. Slutet gott, allting gott. Filmkritikerna såg nöjda ut.
...nästan lite FÖR nöjda.
Jag kände att något var fel.
Spökhistorier ska vara läskiga och hemska. Jag hade misslyckats.
Jag hade kompromissat med min konstnärliga frihet som skräckfilmsmästare. Och resultatet blev ett rosafluffigt disneyslut utan dess like.
Jag hade misslyckats.
Det fanns bara en sak att göra.
Reaktionerna lät inte vänta på sig.
En snabb tittarundersökning visade att mitt nya slut haft effekt.
Och så var filmen slut. Jag var nöjd med att ha lyckats göra en riktig spökfilm, men hade lite dåligt samvete.
Så efter filmen, för att rättfärdiga mitt illdåd, proklamerade jag vuxet och världsvant;
Och så var det med det.
Såhär i efterhand drar jag mig till minnes att jag möjligen kan ha fått lille lillebror att fälla en tår eller två över det ganska tragiska slutet. Och jag har fortfarande lite dåligt samvete över detta.
Kan detta ha påverkat honom psykiskt?
Hyser han agg mot mig än idag?
Är det därför han aldrig vill erkänna att han är en hängiven följare utav Fluffgänget-bloggen?
Kommentarer
Postat av: Ingela
Provocerande....... B-) men jag kommer ihåg din TV. På den tiden avgudade din lillebror dig...
Svar:
Fluffgänget-Sandra
Trackback
